Essä om Självförstörelse

Det finns en djupgående psykologi bakom viljan att leva och dö. I mina senaste fyra böcker har jag diskuterat viljan som i huvudsak innehållande dödsimpulsens intryck: en manifestation av det undermedvetna begäret efter självförintelse i direkt motsats till överlevnadsinstinkten. Vi finner utan tvivel att vi riktar vår energi mot det som bevarar våra liv i många fall rutinmässigt. Dödsimpulsen gränsar dock till överlevnadsinstinkten, eftersom det är ett av sätten som vårt omedvetna förmedlar vår inre besatthet av att dö. Dödsimpulsen är inte bara en önskan om självförintelse, utan en regenerativ sådan som speglar de mer djupgående aspekterna av döden vi så småningom kommer att möta som människor. Vi måste komma överens med det faktum att även vi kommer att dö en dag, och varje dag är bara en generalrepetition för livets sista ögonblick. Det är genom dödsimpulsen som vi kanaliserar vår energi mot det kreativa, såväl som det vetenskapliga. Detta är fallet eftersom alla konkreta framsteg inom mänskligheten är befläckade av dödens spöke. Många av oss vill skapa något slags arv som vi kan lämna bakom oss när vi går bort. Varför är det så att vi känner så här? Det kan ha att göra med det ofattbara i döden som en manifestation av det som vi inte helt kan uppfatta. Genom att skapa, upptäcka och marschera framåt i tekniska framsteg agerar vi i huvudsak vår egen död genom våra ögons svett. Vissa av oss har barn, andra har sina karriärer, medan vi andra kämpar efter någon slags mening i djupet av detta märkliga liv.