Minnen

Långt före de två kort på varandra följande krig, vilka Finlands folk hade att genomkämpa inom ramen för världsbranden 1939 – 1945, blev jag mer än en gång av personliga vänner uppmanad att nedskriva mina levnadsminnen. Uppmaningarna motiverades med att de faser av mitt liv, vilka föregingo mitt framträdande som överbefälhavare i Finlands frihetskrig 1918, voro föga kända för mina landsmän, särskilt för yngre generationer, och att det vore av värde för dem att få en inblick i de upplevelser och erfarenheter på främmande botten, vilka hade förberett mig för min uppgift i fäderneslandets tjänst. Därjämte gjordes det gällande, att en redogörelse för min egen syn på tilldragelserna 1918 och tiden därefter vore påkallad för att komplettera och beriktiga de framställningar, som på olika håll sett dagen. Jag medgav att dessa synpunkter kunde vara riktiga, men det föll sig redan av praktiska skäl svårt för mig att efterkomma uppmaningarna. Från min trettioåriga karriär i den kejserliga ryska armén hade jag endast fragmentariska anteckningar i behåll, frånsett de fullskrivna dagböcker som hänförde sig till min tvååriga expedition genom Centralasien och Kina 1906 – 1908. Ej heller hade jag vare sig under frihetskriget eller under den växlingsrika tid som följde haft tillfälle att föra systematiska anteckningar. Därtill kom som avgörande skäl, att nödig tid för att utreda händelseförloppen och skriva ned mina hågkomster icke stod mig till buds, efter det jag av president Svinhufvud år 1931 hade blivit utnämnd till ordförande i försvarsrådet, – en post som även förutsatte övertagandet av ansvaret som överbefälhavare i händelse av krig. Att förbereda icke endast mig själv, utan även krigsmakten och nationen för den försvarskamp jag såg komma, krävde helt sin man. Jag tror mig ha gjort vad i min förmåga stått för att bespara folket krig. Då mina ansträngningar icke ledde till målet, blev det min lott att taga upp kampen i spetsen för en försvarsmakt, som alla mina bemödanden till trots var långt sämre utrustad än den borde och kunde ha varit, men som det oaktat tack vare patriotisk offervilja, mod och stridsduglighet förmådde bjuda den övermäktiga angriparen ett motstånd, vars kraft och uthållighet slog en värld med häpnad...